Stambyte och bajs

Efter semestertiden är det stambyte på gång i min lägenhet. Det betyder tre veckor av pissande, skitande, duschande och annat utomhus i en barack som hotfullt redan ställts upp utanför huset.

Jag gillar inte sådana tilltag. Allting ska ske vecka 42. Alltså i början av oktober. Till dess kan jag skita i fred, pissa när jag vill utan att behöva gå ut och låta mitt vatten.

Annat boende önskas egentligen, men husrivarna ska tydligen "bara" jobba mellan sju och fyra. Måste antagligen skaffa en hink som kan användas på balkongen. Ja, jag bajsar inte i den!

I don´t like Tuesdays

Golfspelare. Dessa tragiska, utlämnade och ensamma människor. Jag har som restaurangarbetare träffat dessa människor nästan dagligen i fyra år.

I mars, när snön ligger kvar och det är två månader kvar till säsongen börjar för att slå till en boll , kommer de olyckliga, de längtande till golfrestaurangen, dricker en kaffe, äter en muffins och klockan är bara nio på morgonen. Där sitter en person, titta ut genom fönstren och tänker vad? Oftast är personen utan sällskap, de få gånger personen har sällskap talas det om hur illa putten satt där någon gång i oktober.

Eller hur dålig Henrik Stenson var i den och den tävlingen. Ack, ja dessa läktardomare ...

En gång i veckan under senhöst och tidig vår ockuperade "di gamle" vår restaurang för att lyssna till ett ointressant föredrag som inte fick kosta någonting. De kom in vid åttatiden på morgonen och i bästa fall hade de efter skvaller och allmänt gnöl om diverse krämpor, lämnat restaurangen runt halv elva.

Jag hatade de där dagarna. Restaurangpersonalen blev stressad. Bord och stolar skulle ställas tillrätta, ett 60-tal kaffemuggar diskas och eftersom vi öppnade upp för lunch 11.30 hade vi en timme på oss att återställa "gubbevenemanget" till en färdig lunchrestaurang.

Men det fanns ett avtal med golfklubben att de fick utnyttja lokalen under två timmar varje tisdag. Utan kostnad! Bortsett från  kaffe och usla frallor...

Det fick de betala för!

Golfrestauranger skiljer sig markant från vanliga restauranger. En golfrestaurang är en väntsal. En väntan på att regn, åska och annat dåligt väder ska passera. En samlingsplats för läktardomare som högljutt kommenterar glada amatörer som råkar missa en putt. Golfrestauranger är i många fall också ett ställe där vem som helst kan ta en kopp kaffe utan att betala. Istället får man veta att det ska skrivas upp på klubben eller den eller den kommittén.

I slutänden visste ingen vem som skrev upp vad. Varje onsdag eftermiddag dök det upp sju-åtta juniormedlemmar som fick fika hur mycket de ville. Och varje onsdag landade summan på runt 300 kronor. En kostnad en golfklubb på ruinens brant villigt tog på sig.

Golfklubbar landet runt är alltså välvilliga. De ställer upp för sin restaurang. Inte alla klubbar, men många. Som klubb är man väldigt mån om sitt rykte om att ha den bästa maten. Idag tycker jag att vi har den bästa maten. Det är vad våra gäster säger.

Men den bästa maten är inte alltid den bästa arbetsmiljön. En dag på en golfrestaurang börjar 08.00 och slutar 19.00. Elva timmars arbetsdag i restaurangmiljö är fruktansvärt slitsamt.

Idag - på en annan golfrestaurang - har jag upptäckt en glädje, entusiasm och vilja att hjälpa restaurangen att bli bäst.

Inga "gubbar" som ockuperar vår restaurang, bara trevliga, jordnära människor som sprider glädje. Inga styrelsebeslut som måste tas, utan ett par-tre personer som satsar allt när något går sönder i köket.

Att tisdagarna kan vara jobbiga än idag beror mer på tillströmningen av ett otal golfspelare som vill ha något i magen. Det är liksom lite tävling just den där dagen.

Flugor och elefanter

Har en kompis som är en duktig fotograf. Häromdagen tog han en suverän bild på en flugsnappare. Jag bad honom ta hit pippin, då jag omöjligt lyckats ta kål på en hästfluga som surrat, krupit och flaxat runt mitt vardagsrum.

Men, till slut blev jag så trött på flugskiten, att jag väntade ut den jäveln, måttade och drämde till.

Nu är den förpassad till de sälla jaktmarkerna.

Jag ska kanske inte göra detsamma med min granne ovanför. Hon väger en del kilon och när hon struttar runt i lägenheten låter det som hon har en elefants tyngd. Och hon går mycket. Iofs nyttigt och bra, men hon borde kanske bränna fett utomhus istället.

Så kan livet vara idag. Och nu har den grinige gubben äntligen beslutat sig. Han går i pension den 21 augusti. Ska blli så jävla skönt!

Hur bär man sig åt då...

En lokal nyhetssajt i Jönköping frågade en tiggare hur stor summa pengar han fick in under en dag.

- Mellan 50 och 60 kronor, sa han.

Följdfrågan blev: Vad gör du med pengarna?

- Jag hjälper min familj och min släkt, svarade han.

Hur kan man hjälpa sin familj och släkt på den summan? Hur äter han sig själv mätt? Och varför väljer de inte mer lukrativa ställen för sitt tiggeri? Att sitta utanför Hemköp, ICA och Willys ger få sekiner i pappersmuggen.

Personligen hade jag valt Chanps Elysées i Paris!

Jönköping börjar bli ok, sånär som ...

I förrgår en skön kaffestund med en av mina tjejkompisar Mitt i hjärtat av Jönköping njöt vi av sommarens mode. Är det 25 grader plus så är det. Något sott ett par 15-åriga tjejer tagit fasta på. Där var klädvalet minimalt, men kostade säkert lite mindre än ett rejält vinterställ.

Jönköping har annars fullsatt på samtliga uteserveringar. Oavsett veckodag. Som vi satt på Wienerkonditoriet kom min ex-sambo fram och berättade att post anlänt till mig. Vi skildes åt för sex år sedan, så jag slogs inför ett mysterium eftersom all adressändring fungerat. Tills denna vecka. Skumt.

Fr övrigt har jag svårt att begripa mig på tiggarna som hulkar utanför stormarknaderna. När de finns på plats hulkar de, bugar de, säger hej och en kvart senare är de som bortblåsta. Kvar finns ett halvt dussin plastkassar och en tom pappersmugg. Är det då de har lunch? Hoppas de inte åter lunch på min lokala restaurang då den har stans sämsta lunchmat. Och stans suraste - ja, jag vet inte vad jag skalla honom - lokalföreståndare kanske. Kock är han inte. Han sitter mest och glor i sin laptop.

Annars är livet bra. Men lite gnällig  måste jag ju vara!

Dessa barn...

Gubben blir grinig när barn har en röstnivå som ligger runt 100 decibel. På bussen! Och det är inte vilka barn som helst. Fan vet vilka länder barnens föräldrar kommer ifrån. Hur som helst, uppfostras deras barn att skrika som måsar?

Annars ska herrn bli intervjuad av Jönköpings-Posten och Radio Jönköping på onsdag. Fast i ett helt annat sammanhang och i en totalt annan miljö än stadens bussar...

Jag ÄR bäst!

Det är alltid härligt att få kommentarer som: DU Ä!R BÄST!

Ibland kan man fundera över över om kommentaren är ärligt menad. Ibland kan man också fundera över om personen som fällt kommentaren bara vill vara allmänt trevlig, eller helt enkelt ärlig.

Om man - som i det här fallet - känner personen ifråga, råder det inget tvivel.

Jag är bäst!

Turbaner och slöjor okej för Fifa

Det internationella fotbollförbundet Fifa har gett tillåtelse att spelare får använda turbaner och slöjor under matcher.

Men vad händer om en spelare med turban ska nicka bollen?

Och hur bra är sikten för en spelare med slöja?

Nåja, det fotbollslag som ställer upp ned elva turbanförsedda spelare har naturligtvis ett handikapp. För att inte tala om hur varmt det blir under turbanen. Kommer domarna att använda tilläggstid när en fem meter lång turban som dråsat ned i gräset ska viras om?

Behjärtansvärt beslut, Fifa, men hur ska det fungera praktiskt?