Sverige vs Finland

Finland är ett land där tyngden av världskrig fortfarande sätter sin prägel på dess befolkning.

Jag har arbetat på ett hotell i Finland med tillhörande restaurang i ett halvår. Jag var hovmästare, kock, bartender, servitör, hotellreceptionist och rumstädare. Restaurangen hade 120 sittplatser och vi hade ofta bokningar i den storleksklassen. Att få ut mat till hundratalet gäster kräver en viss logistik.

Ordet logistik existerar inte i Finland.

När tre servitriser/servitörer frågar gästerna vad de önskar att dricka till maten blir det tyst. Det blir så tyst att man hunnit med att lyssna till en åtta minuter lång liveinspelning med Bruce Springsteen.

Efter vad som känns som en evighet räcker en i sällskapet upp handen och säger "vatten" och då ska hela sällskapet plötsligt ha vatten till maten. När kom de på det? Efter åtta minuter?!

Köket står och stampar med varm mat som ska ut. Men först ska drycken ut. När drycken placerats ut har naturligtvis ett antal personer i sällskapet ändrat sig. Nu ska de ha öl, snaps och vin.

Köket väntar otåligt på att den varma rätten ska serveras. En rätt som snart har svalnat.

Anledningen till detta logginlägg är Sveriges ishockey-semifinal mot Finland i eftermiddags. En semifinal som Sverige vann med 2-1. Sverige visste vad som var på spel. Finland ville vänta en stund och bestämma sig när det var två minuter kvar av matchen.

Och det gick som det gick.

Det vilar ett tungmod över finländska medborgare. Att sjunga karaoke i Finland innebär att det är molltoner i det man kan välja. Jag upplevde det i en av sydöstra Spaniens största städer där det bor alldeles för många nordbor. Och alldeles för många oroliga, sysslolösa och gnälliga pensionärer som längtar hem. Inte till kylan. Men till den nordiska midsommaren, till den nordiska sillen och till den nordiska tystnaden.

Ungefär som det finländska ishockeylandslaget gjorde i dag.

Burger King och ett väntat fiasko

Det är dags att käka burgare, pommes och dithörande tillbehör.

På fredag öppnar Burger King ännu ett hamburgerställe i Jönköping. Som jag längtar - not!

Burger King skryter med två etage, att man ska rikta in sig mer på restaurangstuket, anställa 35 yngre personer (som antagligen får slita häcken av sig för en snudd på avtalsenlig lön) och naturligtvis kommer de första två veckorna att gå åt helvete. P.g.a. för dåligt utbildad och intrimmad personal.

Restaurangstuk? Det har Burger King inte en susning om!

Det här med betalkort och äldre

Jag jobbar inom restaurangbranschen. Det är både kul och frustrerande. Det kuliga är alla gäster som kommer in glada och förväntar sig en trevlig matstund.

Men så finns det restauranggäster som har en svår inlärningsförmåga. Det handlar om kortbetalning.

Vi har stamgäster som ätit hos oss i flera år. Men en sak har de inte lärt sig: Konsten att betala med kort. Det finns otaliga exempel på gäster som har förmågan att få en lunchkö att stå helt still.

1. Jag tror det finns pengar kvar på det här kontot. Naturligtvis finns det inte tillräckligt och då börjar letandet efter ett annat kort vars kod gästen inte kommer ihåg och tar då upp "fånen" och letar efter en kod som ligger gömd i någon mapp.

2. När gästen tryckt ned kortet i Babsen slås koden så fort som möjligt. Här väntas inte på något "OK, du kan knappa in din kod". Och då börjar vi om...

3. Babsen vägrar läsa av chipset. Jag: Gnugga kortet mot något torrt. Gästen: Nä, det ska inte behövas. Det ska funka ändå. Efter det andra försöket inser gästen att jag kanske har rätt och gnuggar pliktskyldigast kortet mot jackan. Och ser man på...

4. Jag betalar med kort, säger gästen och man slår in kortbetalning i kassaapparaten. Kort därefter ångrar han sig och halar upp en femhundring. Då måste jag slå retur och ta bort summan från Kort och börja om från början... Och kön blir inte mindre.

5. 18-åringen lägger fram en Piggelin. Vi tar sju kronor för den glassen. Naturligtvis betalar han med sitt kort. Vi pratar om sju kronor!

6. Ska du eller jag betala? En ständigt återkommande fråga hos äldre gäster när de droppar in parvis. Kan de inte göra upp om det INNAN de stövlar in?

7. Konstigt att det inte funkar, sa en gäst när han halade upp sitt medlemskort från Åhléns och skulle betala sin lunch...

Jag har säkert ännu mer exempel att ge er. Men en sak jag säker på efter alla år i restaurangbranschen: Män över 50 ska INTE använda betalkort när de handlar, ska äta eller utföra något som kräver tankeverksamhet!

Småbarnsförbud på restaurang

En restaurangägare i Stockholm tillåter inte barnfamiljer, där barn är under sex år, att komma in i restaurangen. Han hänvisar till säkerheten, men menar också att många föräldrar ser till sina barn när de äter ute. Tyvärr finns det föräldrar som inte gör det.

Jag är själv restauranganställd och jag håller med restaurangägaren. Det handlar om säkerhet. Flera gånger har jag varit nära att snubbla på krälande barn när jag gått ut med mat till gäster. Vad händer den dag jag tappar en tallrik med varm mat över ett barn?

En restaurang är inget dagis, inget fritids, ingen lekplats. Det är en lokal dit människor går för att äta god mat i lagom lugn miljö. Det är dessutom trist att städa upp efter en barnfamilj. Dessutom måste föräldrar lära sig, att aldrig rusa in i ett restaurangkök med barnmatsburken i handen. I värsta fall kan det bli det sista de gör i sitt liv.

Jag anser att restaurangägaren har full frihet att göra som han vill. Det är hans och hans anställdas arbetsplats och den bestämmer han själv över!

Gnällkärringar på restaurang

När man arbetar på restaurang droppar det då och då in beställningar från sällskap modell större. Vi pratar om 40 och upp 100 hungrande och törstande gäster. Och det är roligt.

Mindre roligt är, att den som ska stå för kalaset inte informerar restaurangen hur många som är laktosintoleranta, glutenallergiker eller diabetiker. Det har dom inte tänkt på. Då utspelar sig följande scenario: Har ni mat som är glutenfri, jag är diabetiker kan jag få något annat, är den här såsen gjord på mjölk eller grädde, då kan jag inte äta det, ni måste väl ha något annat för oss två som inte tål någonting men ändå inte vill ha tråkigt?

Ack ja. Och vilket kön är det på gnällisarna? Ni gissade rätt direkt.

Jag tycker inte om kärringar som inte har vett att slå en signal till oss och berätta, att de ingår i det sällskap som nästa dag ska äta hos oss, och att de vill ha en annan mat än den som beställd.

Med gubbar, såna som mig, är det lättare. Vi tar istället gärna en bärs och en macka om det är något vi inte tål. Bärs och macka tål vi. Always. Och nubbe. Den slinker alltid ned. Oavsett om vi är intoleranta eller har ont i kistan.

Enda gången vi blir griniga är när det är tantfjant-mat som lax och blöt fisk på g. Då äter vi under tystnad, men smyger sedan ned till fågelholken där en kvarting och en knäckemacka med gubbröra ligger oruvad.

Det ni, gnällkärringar!