Tiderna när ett fax inte var Enter...

En midsommardag en gång i början av 80-talet. Jag och Lena gick till en liten, liten pub pub i utkanten av Gamla Stan. Rolf Wikström och hans band hade hängt upp trummorna i taket, Roffe hade en sladdlös gura vilket gjorde att han kunde gå ut på trottoaren och lira.

Pubens 60-talet gäster fördubblades när Roffe gick ut på trottoaren och vevade av solot i "Som vattnet flyter i floden".

Om man nu ska berätta om oförglömliga minnen. Och det ska man ju, Jag har minnen av loger där Ian Hunter huserade, då Kid Creole and the Coconuts satte publikrekord på Gröna Lund och Bob Marley frälste Stockholm med åskådare långt utanför Gröna Lund.

Det var tider när jag låg på ett kiosktak utanför Grönans scen, som skrivande recesent och skulle rapportera hem så tidigt som möjligt, eftersom jag jobbade för en morgontidning. Då gick den pappersskrivna recensionen iväg via fax.

Idag hade jag skrivit en recension från vardagsrummet, men aldrig fått uppleva närheten, känslan och stämningen. Bara ett tryck på en tangent och sedan iväg till nästa tangenttryck...