På jakt efter paradiset

Vet inte hur många som har följt "Mauros och Pluras tågluff" i TV3. De tågluffade nedför Frankrikes västkust, till San Sebatstian i norra Spanien och vidare in i Frankrike till Camargue. Ljusa, ljumma kvällar förbyttes i sista avsnittet mot den sista tågresan hem till Stockholm. Där betongkolosserna radade upp sig, mörkret var totalt och jag fick plötsligt tillbaka känslan av att Sydeuropa är den del av världen där jag vill vara, där jag vill leva och där njutning är en dygd.

Det behövdes bara en vecka vid Gardasjön i norra Italien, det räckte med en vecka vid spanska solkusten och fyra veckor vid spanska ostkusten. Jag var fast.

Jag har suttit i 35 graders värme en kväll i sydfrankrike och käkat anka, druckit rött vin och insåg då, att bättre än så här blir det inte. Men det blev bättre.

En vecka i Mussolinis sommarresidens i Gargnano på den västra sidan av Gardasjön. där subtropiskt klimat råder och där du kan plocka citroner från träden, gjorde mig mer övertygad.

Paradisen är inte så långt bort.

Närmast är Moseldalen med sina rådjursstekar, traktens vita viner och historiska besök i slott och kammare!

Villa Feltrinelli och fyra nätter

Här har man alltså tillbringat fyra nätter. Villa Feltrinelli i Gargnano på den västra sidan av Gardasjön. Och där har det hänt grejer, ska ni veta.

Under andra världskriget använde italienske fascistdiktatorn Mussolini Villa Feltrinelli som gömställe. För sex år sedan vigdes Tom Cruise och Kate Holmes där. Jag förstår alla tre. Gargnano är ett av de sista paradisen på jorden. Iaf den västra sidan. På andra sidan trängs turistbussar och hotell, så glöm den...

Frukosten på Feltrinelli bestod oftast av löskokta ägg från traktens höns, ägg som tömdes i en mugg och avnjöts med hembakat bröd som doppades i muggen. Ägg som inte var köpta i byns livsmedelsbutik (det bor ungefär 3.500 personer i Gargnano). Menyn dag- och kvällstid var alltid lokalt fångad fisk från Gardasjön eller kött från traktens kreatur.

Om ni tittar på bilden förstår ni att hotellet har en takterass. Där satt vi på kvällarna med en drink och bara njöt av utsikten, tystnaden och ljusen av bilar och bussar på den andra sidan. Jag minns en pizzeria vi bara älskade. Borden fanns på en brygga som byggts ut mot vattnet. Man kände nästan vågskalpen mot skorna. Och jag minns dagstrippen till Venedig, världens dyraste stad, men med världens underbaraste invånare!
 Hade nu inte Tom och Kate skilt sig, hade jag aldrig tänkt på Villa Feltrinelli idag!

Mitt bostadsområde...

Jag är skeptisk.

Skeptisk till alla områdesblaskor som droppar ned i brevinkastet där området man bor i beskrivs som så fantastiskt, ja, nästan som ett paradis att jämföras med Moseldalen, Gardasjön eller rent utav torghandeln i Eksjö en lördagsmorgon.

Okej, det är bra där jag bor. Men som den gamle, grinige gubbe jag är så är jag omgiven av 55-plusare, som hindrar min framfart till soprummet, till busshållplatsen och till områdets centrum med sina rullatorer. Den där rullande stolen de lämnar i barnvagnsutrymmet på bussen när de ska gå fram till busschauffören och stämpla sitt busskort. Då krävs ingen rullator!

Nä, jag är skeptisk till di där äldre. De utnyttjar en rätt de inte har. De ska alltid in först när bussen anländer till hållplatsen. Varför? De hindrar ju oss "vanliga" från att komma in! Sedan ska vi göra en sakta, sakta promenad genom bussen medan de rullatordrivna schasar bort de unga från sittplatserna.

Måtte jag aldrig bli sån! Och måtte di där äldre istället ringa färdtjänst. Det kostar lika mycket med lite planering.

Annars har det kommit en riktig snygging till mitt bostadsområde. Henne skulle jag gärna bli omgiven av.

Men jag är skeptisk till det också...